Dags snart?

Det sägs att man måste bestämma sig för att gå vidare. Besluta sig för att det liksom får vara nog. Av någon anledning verkar jag ha svårt att göra just det. Du har fortfarande makt över mig. Det går fortfarande inte en dag utan att jag tänker på dig. Och som idag, när jag drömt om dig hela natten, blir det skavigt i tillvaron, skavigt överallt.
Jag vill inte skava mer. Jag vill inte fundera över hur du har det. Jag vill inte undra om du ibland tänker på mig.

Jag vill kliva över dig, på dig och vidare.

Nu.

Snart ett halvår

Jag vet inte varför men jag bestämde mig för länge sedan att jag skulle höra av mig till dig när du fyllde år. Så gjorde jag också. I ärlighetens namn hade jag inte förväntat mig något svar men jag kan heller inte påstå att jag blev glad när du svarade. Istället grät jag. För vi blivit för varandra spöken från det förflutna. Skuggor från ett liv som jag antar egentligen aldrig fanns.  Från ett förhållande som med största sannolikhet inte var vad jag trodde för du älskade mig aldrig. Jag kan såklart inte veta men det känns som så. Som att du aldrig älskade mig.

Och jag som älskade dig så. Var förälskad som jag aldrig varit tidigare. Och kanske grät jag även därför. För att jag kastat kärlek över någon som inte ville ha den och nu, när det finns någon som verkligen förtjänar att älskas, är jag oförmögen.

Det finns en människa som tycker att jag är fullkomligen fantastisk och underbar. Som överöser mig med komplimanger. Som inte kan sluta ta på mig.

Och ibland tänker jag att jag hade önskat att det var du.

Och ofta tänker jag att det är så ironiskt. Jag ger allt och får inget tillbaka. Och sen, när jag inte längre har nåt att ge, så erbjuds jag allt.

20121019-132902.jpg

F*ck you

Antal år vi var tillsammans: 1.5

Antal gånger du gjorde slut: 3

Antal gånger jag förlät dig: 3

Antal månader det är sedan du gjorde slut: Snart 4.

Antal gånger du ringt för att kolla hur det är med mig: 0

Jag skiter i hur du bortförklarar för dig själv för hur du betett och beter dig. ”Jag är väl inte så bra på sånt här.”

Well fuck you!

Fuck you för att du bara fortsätter med ditt liv som om jag aldrig funnits. Fuck you för att du antagligen mår bra nu. Fuck you för att du blir vän med ex och skriver smilies på våra gemensamma tjejvänners väggar. Fuck you för att du träffar mina kollegor och är så jävla glad att ditt leende hotar att dela ditt ansikte i hälften. Fuck you för att du inte hälsar till mig, eller frågar våra gemensamma kompisar hur det är. Fuck you för att du antagligen just nu går runt och längtar efter att träffa nån att älska så som jag älskade dig. Fuck you för att du hade mitt hjärta i dina händer, knycklade ihop det, klev på det och sen bara gick vidare. Fuck you. Jag ska begrava dig genom att ge mig till nån annan. Sudda ut det sista genom att låta någon annan få min kropp. Och jag ska inte känna att jag är dig otrogen. Fuck you.

Long time no see

Det var länge sedan jag skrev här nu. Det betyder inte att jag glömt dig eller att jag saknar dig mindre. Men tiden för dig bort från mig. För varje dag som går blir avståndet oss emellan längre. Det har gått över fyra veckor sedan den sista kontakten. Jag skickade dig ju ett mess dagen efter du hade lämnat champagnen. Min terapeut tyckte det kunde vara bra. Att jag på så sätt kunde avsluta med nåt annat och  lämna dig med andra ord än alla de obesvarade frågorna vi delade dagen innan. Jag bad om ursäkt för om jag gjorde saker jobbiga med mina frågor men förklarade för dig att det var för att jag hade så svårt att släppa taget. Sen skrev jag det en gång till. Att jag älskar dig och att en del av mig alltid kommer älska dig. Om jag känner dig rätt har du inte sparat nåt av messen. Du inbillar dig nog att det blir lättare att radera mig om du även raderar alla mina ord.

Du kanske har rätt. Det kanske fungerar så.

Bilderna på oss har du dock fortfarande inte avtaggat dig själv på. Jag kollar varje dag. Tänker att ”när du tar bort taggningen, DÅ, då har du träffat någon ny och gått vidare”. Jag upptäckte förresten att du blivit vän med Fia på Facebook. Du insinuerade ju någon gång att det aldrig känts som det gjorde med henne så kanske vill du att det ska bli ni nu. Jag vet inte. Det stör mig iallafall.

Hur det än är tänker jag fortfarande på dig varje dag. Mitt hjärta är fortfarande ditt. Vem ska få ditt?

Ett sista hej då

Du ville visst ses ändå. Lämna champagnen när jag var hemma. Igår kom du. Lika fin som jag mindes dig. Tyvärr ville du inget mer än lämna champagnen. Kanske bättre på ditt samvete för att du inte visat att du brytt dig om mig under den här tiden. Kanske kolla om ett möte med mig skulle få dig att omvärdera ditt beslut. Det gjorde det inte. Du tyckte fortfarande att du gjort rätt som klivit av. Du hade fortfarande inga frågor på mina svar. Du såg inte längre den tjej du blev förälskad i, sa du, istället bara den tjej du genom ditt bromsande och backande förvandlat mig till.

När du kramade mig så grät jag.

Du: Vi hörs sen.

Jag: Näe, det gör vi inte.

Du kramade mig igen och sa hej då. Sedan gick du.

Jag såg att du också grät.

Innan jag la mig tog jag bort dig från Facebook. Jag måste glömma dig nu. Arkivera dig. Flytta dig till mig ryggsäck.

Jag måste sluta älska dig. Och jag måste börja tro att jag kan komma att älska någon annan mer än jag älskar dig. Hur omöjlig den känslan än är just nu.

Tom torsdag

Idag är jag ledsen. Jag undrar hur du mår? Borde jag frågat det när du messade i lördags? Vill jag verkligen veta, om det nu är så att du mår bra? Antagligen inte.

På lördag är det fyra veckor sedan jag hörde din röst. Jag kommer nog aldrig fatta. Hur du kunde älska mig, men inte fullt ut.

Aldrig mer kommer ditt namn dyka upp i displayen för inkommande samtal på min mobil. Och det känns så overkligt, så sjukt, så vansinnigt att jag inte vet var jag ska ta vägen.

 

Känner mig som en idiot

20120625-133127.jpg

Vaknade klockan 10 på midsommardagen av att du messade. Mitt dumma jävla jag trodde ditt mess kanske var ett kontaktsökande. Du vet ju att jag inte vill ha den där champagnen, jag har bett dig ge bort den. Så jag trodde din plötsliga vilja att absolut (och klockan 10 på midsommardagsmorgonen) vilja ge den till mig var ett sätt från din sida att få träffa mig. Såklart jag hade fel. Jag är ju en idiot med ett hora till hjärta. Du ville inte ses. Du ville döva ditt samvete efter att jag påtalat det dåliga i att du inte hört av dig. That´s was it. Du ville inte ses. Misstänker att jag idag när jag kommer hem från jobbet har champagne stående på min trappa. Mitt dumma jävla jag som inte slutar hoppas.

Du vill såklart inte ses. Du rensar ut det sista nu i ditt hem som påminner om mig. Du vaknade väl på midsommardagsmorgonen och bestämde dig för att det är färdigsörjt över mig nu. Nu ska du gå vidare. Antagligen är det väl därför du poppat upp på Facebook igen. Fortfarande med mig som vän. Fortfarande taggad på mina bilder. Bilder från vårt förhållande. Pussar som aldrig kommer ske igen.

Ikväll när jag kommer hem tar jag bort dig.

Men inte det sista av allt

Inte de sista tårarna.

Jag döljer dem med solglasögon. Låser in mig på jobbtoaletten där de rinner längs med mina kinder och landar på byxorna. De ligger ständigt på lur. Grumlar min syn.

Och det känns som om att jag går under, går sönder och försvinner. Och jag förstår inte för mitt liv hur jag ska klara detta. Hur jag ska kunna leva utan dig.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.