Jag hämtade mina saker idag som vi bestämt. Medan du körde hoj i Sundsvall packade jag ner mitt liv som det varit hos dig. En dator, en cykel och tre däck. Champagnen du gett mig står fortfarande kvar på din köksbänk. När jag slängde mina linser såg jag min tandborste ligga i papperskorgen. Att nåt så banalt ändå blir så symboliskt och orsakar sån smärta, det är snudd på löjligt.

Nu är iaf alla fysiska minnen av mig raderade. Om jag känner dig det minsta gör du nu allt för att även glömma allt det andra. Jag kommer aldrig förstå varför du inte kunde eller vågade älska mig. Varför du valde att gå istället för att kämpa. Den enkla men sorgliga förklaringen är väl att du inte trodde jag skulle vara värd det. Att du tror det finns någon annan där ute som kan göra dig lyckligare än jag. Om så är fallet hoppas jag du hittar henne någon gång och att jag då lappat ihop mitt hjärta och gått vidare.

Livet skulle vara så outhärdligt grymt annars.