Jag pendlar såklart en massa. Kastas mellan känslorna, från sorg och till ilska. Just nu är jag arg. Besviken.

Jag tänker på hur egoistisk du faktisk var och hur du sällan sa tack eller visade uppskattning. Hur du fick mig att be om bekräftelse, och det ska gudarna veta att jag gjorde. Jag tänker på alla tidningsartiklar jag skrivit om dig. Alla fotografier jag tagit på dig. Jag minns hur jag efter ett pass på banan kom och nöjt ville visa den bra bilden jag fått och hur du oftast sa ”Kan vi inte ta det där sen?” Alla gånger jag tagit ledigt för att kunna följa med dig. Alla de hundratals mil som jag åkt. Alla de gånger jag ansträngt mig, gjort mig fin, låtit dig välja.

Jag lät dina behov gå före allt. Före mig och också före oss. Det var väl inte så konstigt att det kändes som om jag alltid kom sist. Hoj först, jobb sen och slutligen jag. Och jag lät dig. Sa ifrån ibland men för det mesta kände jag mig tjatig. Otrygg. Undrande. Och med facit på hand var ju min osäkerhet väl grundad. Även om du bestämt dig för att jag var det viktigaste i ditt liv var du märkligt oförmögen att visa det. Hålla fast i det. Istället släppte du taget. Om mig. Människan du påstår är din bästa vän. Den finaste människa du träffat och den bästa flickvän du haft. Man undrar ju vad mer du kan tänkas vilja ha. Jo. Det var ju det där med att älska. Du vet ju inte om du älskar mig.

Fast vet du? Om du gjorde det, på riktigt? Du borde du aldrig låtit mig gå. För om du inte tänker älska mig så finns det andra som vill. Älska mig. Det är jag säker på. Det jag tvivlar på är om jag nånsin kommer kunna älska någon annan men det får väl framtiden utvisa. Framtiden utan dig.