Imorgon har det gått en vecka sedan vi sist pratade. Sedan jag sa till dig att vi inte kunde träffa varandra så länge du inte visste vad du ville. Så länge du inte visste om du älskade mig eller inte. Du höll tyvärr med. Som om du väntat och hoppats på att jag skulle föreslå något sådant. Du sa att du trodde att du skulle kunna räta ut saker under tiden som vi skulle försöka vara som vanligt, men att du haft fel. Att du trodde att det var så att du var tvungen att ha sönder något för att se om det gick att lappa ihop.

Så jag sa till dig att om det är frånvaro av mig du behöver för att komma fram till vad du vill är det frånvaro du ska få. Trots att den enda jag egentligen ville var att du skulle be mig stanna. Och jag undrar såklart hur du tänker. Vad du tänker. Har du kommit närmare insikten nu, när vi inte setts på snart en vecka, eller har du bara lyckats positionera dig längre bort från mig. Låter du det dåliga ta överhanden eller försöker du tänka på allt bra som vi hade.

Jag vet inte. Jag vet ingenting eftersom vi inte pratar. Jag vet bara att om du ringde nu och sa att du ville ha mig tillbaka skulle jag säga ja, fastän du redan fått så många chanser. Jag skulle ge dig en till. För hur skulle jag inte? Jag älskar ju dig. Även om du lyckats se till att det gör förbannat ont.