Jag minns hur du ibland sa att hur jag beskrivit mig själv i början inte riktigt stämde. Det där om att jag behövde mycket tid för mig själv du vet? Under mina tidigare förhållanden hade jag ju varit stolt över min självständighet. Vad jag inte insåg då var att jag egentligen inte behövde tid för mig själv, utan tid utan den partner jag då hade.

Sedan träffade jag dig. Dig som jag saknade redan innan du gått. Jag minns hur jag tyckte att varje spenderar minut utan dig var bortkastad tid.

Jag insåg med dig att jag lurat mig själv. Att jag bara hade låtit annat gå före. Och trots att jag var livrädd för sårbarheten man utsätter sig för när man ger sig själv till någon annan så fick du mig. Till 100%. Mer än någon annan tidigare fått.

Jag öppnade mitt hjärta på vid gavel. Under 1.5 år rotade du runt där inne för att nyligen bestämma dig för att lämna det. Trasigt. Blödande. Ensamt.