Det är lätt att skylla på dig men naturligtvis har också jag en del i den här härvan som inte längre är vi. Genom att hela tiden söka bekräftelse fick jag dig att känna dig otillräcklig. Att du inte dög som du var. Jag vet att du någon gång frågade mig om du verkligen var vad jag ville ha. Jag sa såklart ja. Men innerst inne önskade jag något mer. Av dig. Jag önskade att du skulle övertyga mig om att jag var din stora kärlek. Du sa det förvisso men du lyckades aldrig förmedla mer än orden. Handlingen uteblev. Och jag tvivlade. Och kanske mitt tvivel smittade av sig på dig. Kanske du började tvivla på dina känslor för att jag tvivlade på dem.

Kanske är allt mitt fel. Kanske var det mina tvivel som ställde till det. Inte dina.