Jag har gjort mitt bästa för att hålla mig sysselsatt den senaste veckan. Allt för att försöka hålla tankarna på annat håll. Det har naturligtvis inte gått. Varje vaken minut har du upptagit mitt sinne. Igår orkade jag inte längre. Orkade inte göra annat än att tänka, älta och gråta. Totalt tömd på energi satt jag på trappan på torpet. När pappa kom för att diskutera hur vi går vidare i fönsterfoderbytet stirrade jag bara håglöst rätt ut och kunde inte bry mig mindre. Ni hade pratat du och han. Pappa hade ringt dig i måndags för att tala om var däcken du skulle få fanns. Du hade frågat hur det var med mig. Inte så bra hade pappa svarat. Sedan hade du tydligen försökt förklara för honom. Hur jag var så säker på vad jag ville med livet och att du inte var det. Att du känt dig pressad att ta nästa steg och att du inte kunde ta några beslut just nu. Att du inte befann dig på samma plats som jag.

Jag grät mig själv till sömns igår. Hulkade så att hela kroppen skakade. Idag är jag bara tom. Dränerad. Oändligt olycklig för att det enda jag vill är det jag inte kan få. Ett liv med dig.