I lördags ringde jag dig. Efter närmare två veckor utan din röst stod jag inte ut. Du hade bestämt dig sa du. Det kändes rätt att du gjort slut. Det var något som saknades och du sa att du trodde att det aldrig mer skulle bli vi. Efter det grät jag nonstop i över ett dygn.

Idag var jag och pratade med en psykolog. Det var bra. Hon ställde tuffa frågor vars svar gjorde ont i mig. Hon sa att jag måste fokusera på dina handlingar och inte på dina ord. Inte fastna på ”jag hoppas det blir vi för jag älskar dig på alla andra sätt”, ”jag måste hitta mig själv först för att det ska kunna bli vi” eller ”jag tror inte att det kommer bli vi igen av den anledningen att jag sårat dig så mycket”. Ta fasta på hans handlingar istället så hon. ”Var är han till exempel nu”, undrade hon. ”Inte här”, svarade jag. Du var nog aldrig riktigt här. Med mig, till 100%.

Handlingen är att du gjort slut. Du har lämnat mig. Det hade du aldrig gjort om du älskade mig på riktigt. Så nu klamrar jag fast vid handlingen. Du har lämnat mig. Du vill inte ha mig. Du älskar inte mig.

Som jag känner just nu är du tametusen inte värd mig heller. Alla månader jag bara gett och gett och gett. Istället för att bekräfta mig och ge tillbaka har du fått dåligt samvete och dragit dig undan. Tänkt på att göra slut utan att säga nåt eller försöka göra det bättre. Jag känner mig så sviken. Så lurad. Så ledsen. Och så arg.

Så åk på din jävla hoj. Träffa tjejer som det aldrig kan bli seriöst med. Umgås med dina yngre polare och byt ut dem mot ännu yngre när de växt upp och skaffat familj. Jag gav dig allt och fick inget tillbaka. Ett brustet hjärta, ett stukat självförtroende, en jävla massa förlorad tid och en räkning på 500:- hos en psykolog.

Du är inte värd mig.

P.S. Jag är arg nu. Jag vet att den fasen kommer övergå i smärta, ledsamhet och sorg igen. Det kommer gå upp och ner, jag vet det. Jag älskar dig nu, jag kommer älska dig sen men jag kommer inte älska dig för evigt.