Jag skickade dig ett mess i måndags där jag skrev att jag älskade dig och att jag inte kunde sluta. Jag frågade om du stängt av mig nu? På kvällen kom svaret. Näe, du hade inte stängt av utan försökte komma någonstans med dina ”processer” och klara vardagen. Det var dumt. Ditt svar fick mig att börja hoppas igen. Hoppas att du genom dina processer ska komma fram till och inse att jag är den bästa för dig. Jag är dum. Jag måste försöka ta det du sa till mig senast som sanningen. Att det inte kan bli vi igen. Att det är något som saknas för dig. Därför spenderade jag de sista minuterna igår innan jag somnade med att högt säga till mig själv; ”Han älskar dig inte”, ”Han har lämnat dig” och ”Även om han kommer fram till att han älskar dig kommer han vara för stolt och tycka det vore för krångligt att försöka med dig igen”.

Vid fyratiden vaknade jag av att jag grät. Jag drömde om dig. Du hade gjort slut även i drömmen och jag var lika förtvivlad där som jag är i verkligheten. Imorgon åker jag till Sandviken igen för att få fortsatt hjälp med att hantera detta. Hjälp med att acceptera att du gjort slut. Hjälp med att sluta hoppas. Även om jag inte vill. Jag vill inte acceptera. Jag vill inte sluta hoppas. Jag vill ju vara vi. Med dig. Nu, sen och för alltid.

När jag bäddade i morse var kudden svartfläckig av mascara. Jag brydde mig inte om att byta örngott för jag kommer ju gråta snart igen. Över dig. Över oss. Över det som gått förlorat och över det som aldrig blev.