Inte de sista tårarna.

Jag döljer dem med solglasögon. Låser in mig på jobbtoaletten där de rinner längs med mina kinder och landar på byxorna. De ligger ständigt på lur. Grumlar min syn.

Och det känns som om att jag går under, går sönder och försvinner. Och jag förstår inte för mitt liv hur jag ska klara detta. Hur jag ska kunna leva utan dig.