Det var länge sedan jag skrev här nu. Det betyder inte att jag glömt dig eller att jag saknar dig mindre. Men tiden för dig bort från mig. För varje dag som går blir avståndet oss emellan längre. Det har gått över fyra veckor sedan den sista kontakten. Jag skickade dig ju ett mess dagen efter du hade lämnat champagnen. Min terapeut tyckte det kunde vara bra. Att jag på så sätt kunde avsluta med nåt annat och  lämna dig med andra ord än alla de obesvarade frågorna vi delade dagen innan. Jag bad om ursäkt för om jag gjorde saker jobbiga med mina frågor men förklarade för dig att det var för att jag hade så svårt att släppa taget. Sen skrev jag det en gång till. Att jag älskar dig och att en del av mig alltid kommer älska dig. Om jag känner dig rätt har du inte sparat nåt av messen. Du inbillar dig nog att det blir lättare att radera mig om du även raderar alla mina ord.

Du kanske har rätt. Det kanske fungerar så.

Bilderna på oss har du dock fortfarande inte avtaggat dig själv på. Jag kollar varje dag. Tänker att ”när du tar bort taggningen, DÅ, då har du träffat någon ny och gått vidare”. Jag upptäckte förresten att du blivit vän med Fia på Facebook. Du insinuerade ju någon gång att det aldrig känts som det gjorde med henne så kanske vill du att det ska bli ni nu. Jag vet inte. Det stör mig iallafall.

Hur det än är tänker jag fortfarande på dig varje dag. Mitt hjärta är fortfarande ditt. Vem ska få ditt?