Jag vet inte varför men jag bestämde mig för länge sedan att jag skulle höra av mig till dig när du fyllde år. Så gjorde jag också. I ärlighetens namn hade jag inte förväntat mig något svar men jag kan heller inte påstå att jag blev glad när du svarade. Istället grät jag. För vi blivit för varandra spöken från det förflutna. Skuggor från ett liv som jag antar egentligen aldrig fanns.  Från ett förhållande som med största sannolikhet inte var vad jag trodde för du älskade mig aldrig. Jag kan såklart inte veta men det känns som så. Som att du aldrig älskade mig.

Och jag som älskade dig så. Var förälskad som jag aldrig varit tidigare. Och kanske grät jag även därför. För att jag kastat kärlek över någon som inte ville ha den och nu, när det finns någon som verkligen förtjänar att älskas, är jag oförmögen.

Det finns en människa som tycker att jag är fullkomligen fantastisk och underbar. Som överöser mig med komplimanger. Som inte kan sluta ta på mig.

Och ibland tänker jag att jag hade önskat att det var du.

Och ofta tänker jag att det är så ironiskt. Jag ger allt och får inget tillbaka. Och sen, när jag inte längre har nåt att ge, så erbjuds jag allt.

20121019-132902.jpg